Vi är alla en del av samma freakshow!

Utan att vara säker på att jag får ihop knuten på den här säcken sätter jag igång.

Fantastiska människor vill vara fantastiska. Vi vill ha fantastiska produkter, fantastiska jobb, fantastiska liv, fantastiska barn, fantastiska bankkonton o.s.v…

Vem vill vara en medelmåtta? Inte jag och inte Nokia. Inte du heller tror jag.

Steve Jobs, som startade apple lyckades ju få kicken från sitt eget företag när de tog in en ny VD som var mer traditionell. Det dödade nästan företaget och apple hade stora svårigheter på den tiden, inte som idag. 1997 kom Steve Jobs tillbaka till företaget genom att apple förvärvade hans nya företag NeXT. I den vevan lanserade apple med Steve i spetsen sin kampanj Think Different.

Här förklarar han sin syn på saken. Säkert finns det folk bakom Steve som också ska ha credit.

Nu då till den svenska arbetsmarknaden och framförallt den biten som handlar om bristen på jobb. Vi har gått in i en tid där löner förhandlas ner och folk kämpar och slåss om att få sina jobb. Det är hård konkurrens om jobben helt enkelt. Vi kör på samma sätt som alltid och några få individer gör ansökningar eller uppmärksammas i media i hur de sökt jobb så att någon ser dem, och säger något liknande. -”Hi Hi, det var en driftig en, låt om oss ge killen/tjejen ett jobb.”

Lite som vi alla deltar i en stor Freak Show och kämpar ikapp för att visa oss dugliga. Vissa är driftiga som fan, andra har gett upp. De flesta är bra människor.

Trots att alla på något sätt skriver i sina ansökningar att “de är mycket bra på att samarbeta” så verkar detta vara förknippat med att de måste ha ett jobb för att göra det. Gamla kompisar är gamla kompisar men arbetslösa samarbetar generellt inte bra alls. Alla gör sin grej, sin ansökan och har sin besvikelse.

Gemensamt för arbetslösa är att alla skriver SAMMA jävla ansökan och SAMMA jävla meritförteckning utifrån SAMMA jävla mall. Inte helt olikt som en dålig amerikansk film. Dock ska vi vara glada att vi tagit våra ansökningar till amerikansk dålig nivå, förbi bra svensk nivå.

Om jag anställde människor hade det absolut viktigaste varit att personen jag anställde kom till jobbet, var intresserad av jobbet och var villig att utvecklas med jobbet. Sist med inte minst vore det bra om personen jobbade också. Om ni visste hur många knegare jag sett som inte jobbar utan bara sitter på röven och gör inget. Om ni visste hur många gånger jag hört deras förmän komma och säga något i stil med -”Det finns många som är där ute som vill ha ditt jobb så visa för fan lite jävla intresse”.

Så knegjobb är bra, men ofta är det stora arbetsplatser med en fruktansvärt dålig arbetsmoral som uppbringas med en rejäl dos terrorbalans. Detta är varför facken skriker så jävligt, de skiter i sjuka människor som får kicken för att de är sjuka eller människor som behöver hjälp och stöd. De skiter i kvinnor som blir antastade på arbetsplatsen. De vill vara en maktfaktor som gör att personen som sitter på röven och inte jobbar kan säga -”Skit på dig chefen”.

Dock så är det väl i stort sett så, att på varenda jobb att cheferna får bonus genom cashflow och knegarna genom kvalitet eller liknande. Så arbetarna försöker göra ett bra jobb inte bara för bonusen, den är ofta försvinnande liten, utan för att de flesta människor som inte gett upp vill faktiskt göra ett bra jobb. Men chefer stressar på, de vill att enheter ska gå ut från avdelningen oavsett om det är redo att gå dit eller inte. För kan de fakturera ut skiten ur avdelningen blir det bra cashflow och bra bonus. Sen att det står fullt av produkter som inte är försäljningsklara på en annan avdelning och kostar dem pengar verkar inte vara så noga, man kan ju alltid sparka lite anställda istället. Ett system designat runt ekonomi och inte efter verklig produktion.

Så tro mig, varenda en av er kommer sätta er på röven och arbetsvägra till slut. Helt enkelt för att hela systemet är absurt. Och givetvis kommer du samarbeta med andra för kan du inte förbättra verksamheten till något vettigt så vill du ju precis som cheferna sitta på röven och tjäna pengar.

Jag skulle säkert kunna bli en bra säljare på stan som tjatar hål i huvudet på folk tills de säger ja och skriver på för sitt tredje telefonabbonemang, jag har förmågan att övertyga. Men det är oförskämt helt enkelt, jag skulle inte kunna övertyga mig själv att min lön var så viktig att det motiverade detta bondfångeri. Och nog kan de snacka, de kvällar jag låg på samma hotell som dessa säljare brukade det trippa in lite finklädda brudar i finkläder vid 20-snåret med systemkassar i hand. Inget fel i det, men deras livsstil går ut på att förföra människor i alla dess former och övertyga.

Jag som säljare vill se vilka behov kunden har och sen efter det försöka sälja för att bäst matcha dessa behov. Jag har gjort det förut och jag gjorde det bra. Men när jag fick folk att spendera 8000kr istället för 3000 så tackade dem mig och kom tillbaka som trogna kunder istället för att skriva arga insändare. Jag tror på kundvård och kundrelationer. Men åker man från stad till stad så skiter man i dem som bor där. Telenors bästa säljare kör Volvo XC90, det står #1 och Telenor på hela jävla bilen så det är inte meningen att man ska missa det.

Så oavsett om man säljer eller producerar är idag alla verksamheter helt anala runt kalkylark à la excel och siffrorna i 50,000 kolumner.

Det är detta jag inte pallar med. Att stötta ett så omänskligt analt fixerande runt siffror. Att tjäna pengar är inte fel, men man ska göra rätt för sig och vara värd pengarna. Som det är nu kretsar det mest om vilka pengar du kan ta från människor eller företag och slippa få polisen på dig. Eller att du kommer undan med så mycket att du tycker det är värt att sitta i finkan några år och vänta in pengarna.

Var är mänskligheten? Var är stoltheten? Var är de riktiga jobben?

Som ni förstår så brukar platsförmedlare bli upprörda när jag öppnar käften, så jag har slutat och tycker synd om mig själv istället.

Men jag är bra på att samarbeta! Eller tänker jag annorlunda?

Så grunden jag tänker är ett litet företag med lokal förankring. Snudd på pittoreskt. Först kan jag gå igenom varför vodka? För länge sen vill jag minnas att de tre branscher som omsatte mest pengar globalt var sex, vapen och droger. Så vodka är en bransch med ett lagligt rusmedel och det finns onekligen plats för lite innovation där.

Vodkan ska vara ren och innehålla 42% alkohol. Den ska vara mer åt det öststatiga desivonhållet mer än den oljiga varianten. Bra brännande effekt helt enkelt, lätt att blanda med i stort sett vad som helst. Vet ni inte varför siffran 42 är viktig så bara acceptera det.

Flaskan kommer vara det som är unikt. De ska vara handblåsta av småländska glasblåsare och mycket vackra att se på. Detta gör ju naturligt att det inte kommer vara en billig vodka, utan en mycket exklusiv vodka i liten upplaga. Och det är det som kommer bli vodkans signum, att varje år är det en ny formgivning på flaskan. Helst med erkända glasformgivare, men en fin flaska är viktigare än vem som designat den. Så det ska inte stå och falla med egot (fakturans storlek) på någon formgivare.

Det naturliga vore väl att starta produktionen i ett gammalt glasbruk eller liknande. Det är dock en fråga som bör utredas. Dels så är mig veteligen fabriksförsäljning av sprit inte tillåtet i Sverige, vilket gör att närheten till Europas turister känns mindre viktig. Utan vad jag anser är det absolut viktigaste, är vattnet vodkan produceras av. Och bland det godaste vattnet jag druckit har funnits norrut i vårt land. Så kanske får man producera flaskorna för sig och låta något aktivt glasbruk sköta det. Så kokas spriten ute i obygden någonstans.

Givetvis ska alla råvaror vara av högsta kvalitet och ekologiskt odlat. Inte för att ha som försäljningsargument, utan för att startar man en verksamhet idag så förstår jag inte varför man skulle göra annorlunda. Så slipper man göra om och göra rätt, utan man gör rätt från början.

Hemsidan skulle ABSOLUT inte ha flash. Skulle inte ha haft det om det startade för länge sen heller. Utan en tillgänglig sida skulle vara en självklarhet, det skulle vara företagets kärnvärden att inte vara begränsande, annat än när det gäller priset och åldersgränsen givetvis.

Precis som all sprit är den ett berusningsmedel. Men den här vodkan skulle inte bara göra världen vacker, den skulle vara vacker i sig själv också.

Och namnet skulle vara: Regn Vodka.

För många år sedan såg jag material om nintendos nya spelkonsoll Nintendo Wii. Som nybliven förälder till ett barn med rörelsehinder och som har svårt med finmotorik såg jag möjligheter, och fantastiska sådana. Jag såg nämligen detta.

Att med rörelse spela, inga knapptryckningar. Bara detta enda spel, Wii Music var värt att köpa hela konsollen för. Nintendo Wii släpptes och det var svårt att få tag i konsollen. Samma hysteri som runt iPhone. Så jag spelade ut handikappkortet (avsikten var god allt igenom) och kontaktade Bergsala. Och jag fick bakvägen ut en konsoll direkt från leverantör och jag var eld och lågor.

Wii Music som var komponent två såldes dock inte utan var endast en demo som visats på mässor för att demonstrera handkontrollen. Det skulle komma ett spel men det kom inte vid release utan dröjde läääääänge. Till slut kom spelet 2008. Konsollen släptes julen 2006 för övrigt.

Dock så blev jag lite besviken för det visade sig att handkontrollen inte riktigt ville sitta fast i små spastiska händer. Även om spelet har skänkt oss mycket glädje så hände inte den självständigheten riktigt som jag var ute efter. Jag har länge försökt få hjälp att fixa en liten armsele att fästa kontrollen på. Och jag har visst fått råd och stöd men vad jag behövde var en fullfjädrad fixare. Och de finns inte om man inte känner dem själv från början.

En parantes här, det är märkligt hur det tjatas om EU-märkningar och annat gällande hjälpmedel och därmed också svårigheten att via habilitering och hjälpmedelscentral få verkligt unika produkter. Hjälp att bygga saker med andra ord. Dock så fick vi nu ett helt uppfunnet, handbyggt golvbord med hjul för att göra Pudds pratdator golvfäst och flyttbar. Skitbra sak helt enkelt men varför det fick göras nu utan EU-märkningar vet jag inte.

Nåja, jag bröt sönder fotortoser och försökte få dem att sitta på armen men bruten plast blir livsfarligt vass så jag gav upp och insåg mina begränsningar. Damn mina produktutvecklingsrealiseringsfärdigheter.

Åren går och nu är det en ny fenomenal produkt i sikte. Microsoft Kinect, ett tillbehör till Xbox som tillåter interaktion med spel och virtuella världar helt utan något annat styrsätt än med din egen kropp. Kameror och sensorer känner och läser av kroppen från en liten låda som står vid TV:n.

Nya Xbox bakom en kinectsensor.

Nu är jag dock inte lika eld och lågor på samma vilkorslösa vis utan jag försöker istället se på vilka sätt produkten är tillgänglig. Så jag mailade någon chef på microsoft här i Sverige som inte ens bemödat sig att skicka ett svar överhuvudtaget. Han är väl så djupt begraven i excelark att han inte kom ihåg att han jobbar på ett företag som faktiskt säljer produkter.

Som vanligt får man vända sig till Amerika för att få veta något och då hittar man t.ex. ablegamer som har lite tyngd i spelsammanhang för spelare med funktionsnedsättningar. Och tyvärr så har microsoft sagt ungefär samma som alla företag alltid säger när det gäller personer med funktionsnedsättningar. Tyvärr så är det inte så genomtänkt just nu men vi jobbar på det. (Underförstått: Antagligen har du tröttnat eller dött innan vi skiter i nästa generation av särlösningar)

Dock så skriver Steve Spohn vidare att det ändå är skillnad nu jämfört med tidigare. För nu visar microsoft ärligt en oro inför en grupp människor och deras syn på deras produkter och om de är tillgängliga (inte i Sverige dock). Bl.a. har microsoft bjudit in till rundabordsamtal för att prata om hur de kan göra sina produkter mer tillgängliga.

Tänk vad mycket bättre världen kunde ha varit om fler människor med funktionsnedsättning fick finnas i de utvecklande miljöerna på företag och bara bidra till ett bredare sätt att tänka från början. Tänk om företag hade fler föräldrar till barn med funktionsnesättningar anställda som inte skulle tillåta att företag inte tänkte på alla barn.

Universell design handlar om genomtänkthet, att produkter från början passar så många som är möjligt genom smart och tillgänglig design. För att hela tiden man måste använda särlösningar så blir det både dyrare och fulare än att göra rätt från början och ta hänsyn till möjligheterna innan man bygger något för 100 miljoner, eller utvecklar en produkt.

Apple har helt utan några egentliga anpassningar nått ut till nya kundgrupper, inte alla men betydligt fler än andra företag gjort tidigare. Och dessa i grunden gjorda lösningar visar sig ganska ordentligt tilltalande för alla normalbegåvade och normalskuttande personer också. Keep it simple är något som alla borde anamma hela tiden.

För varför ska man göra det svårt när man kan göra det enkelt?

PS. Jag behöver ett jobb så jag kan köpa Xbox, Kinect och en prjektor (Har ingen TV vettu) när det kommer ut och bilda mig en ordentlig uppfattning om det. Kolla hur det fungerar för Pudd o.s.v. D.S.

Här kan ni se TEDtalk gällande Xbox 360, kinect och den virtuella pojken Milo. Fast jag vet inte om han beskriver fantastisk teknik eller försöker kränga produkten i ett köpcentrum. Det håller inte normal TED-standard.

Och näst sista frågan som inte är helt orelevant. Hur kommer detta påverka pedofiler?

Skulle jag kunna göra något gott med en kognitionsvetenskapsutbilning tro? Det får vi nog aldrig veta.

Klart att gå över? (Klicka för större version)

Söndag, dagen innan skolan börjar som jag inte kan gå. Får gå och vill gå men kan inte, pengar är anledningen. Men runt midnatt igår så slängde jag ju upp en ny variant på http://gekillenettjobb.nu och tänkte att jag är lika osynkad som vanligt.

Men efter att ha sovit för lite och gått upp för tidigt då Pudd fick ett epileptiskt anfall i morse av en ny typ, var beredd med kramplösande men det behövdes aldrig. I alla fall när jag satt och surade så dök det upp en twittring gällande min ansökan. Och bombombom så hade i alla fall några för mig främmande twittrare tutat igång lite om den.

Hurivida det faktiskt ger ett jobb eller ej, jobb är givetvis att föredra, så gav det mig en puff. Någon såg mig faktiskt. Som en social varelse är det allt som behövs för att ingjuta hopp och energi i mig, trots att jag är helt outvilad.

Det jag lade upp är i alla fall ärligt. Och kanske är det trots allt så att jag måste sluta försöka göra som alla andra säger att man ska göra. När cellerna i ens kropp har svårt för att acceptera brödet och skådespelet så ska man kanske inte heller skriva den typen av ansökningar.

Imorgon hoppas jag få fem minuter med en butikschef och så ett frö om att jag är rätt för dem. Annars är jag lite allergisk mot butiksförsäljning som allt som oftast handlar om att kränga kampanjer och extra försäkringar snarare än att lyssna och tillgodose kundens behov. Jag gillar inte att vara ohyfsad helt enkelt. Eller känner ni glädje över telefonförsäljarna som står på stan och beter sig som strandraggare på kanarieholmarna på 90-talet.

Nepp, intressebutiker, nördbutiker eller en mer civiliserad B2B-försäljning är nog mer mina takter inom försäljningskategorin i alla fall. Och nörderiet bör givetvis sammanfalla med mina egna nörderier för framgång. Data, film, hjälpmedel, tillgänglighet är de ämnen jag nördar runt. Annars skulle jag gladeligen kränga hushållsprodukter mot mediamarkt, expert, elgiganten för att nämna några.

Jag har också sökt jobb som spårtekniker, verkar vara ett bra jobb helt enkelt. Sen brukar jag kika på alla som åker runt med traktorer och plockar skräp och vattnar träd. Typ LP entreprenad eller liknande, verkar vara ett helt ok jobb.

På det hela taget är dagen idag inte så himla nattsvart.

Ett sista tips ifall du sitter och känner dig lite off och onormal. Lyssna på Ring P1 så kommer du i alla fall höra några röster på människor troligen tokigare än du. Så som ett garanterat pepp. Heja Täppas!

Kris är det samma som möjlighet och nystart. Så let’s kick it! Kick it grandious…

Imorgon är en ny dag. Så kanske ska jag låta bli och böka med stelbenta handläggare och vara en fri människa. Ta sats och flyga mot stjärnorna istället för att bli fjättrad vid jorden. Fast var det inte där vi var dömda att ränna runt i vårt anletes svett?

Stairways to heaven... (Klicka för större)

Ovan ser ni mitt första bidrag till fotosöndag och temat för den här söndagen är trappa.

Klockan är nästan en timme efter midnatt. Lördag. Igår fredag satt jag själv vid datorn, inga pengar, inget att göra. Idag sitter jag vid datorn och nu är Pudd här så då finns det en anledning till att sitta hemma. Vore ju direkt oansvarigt att springa iväg när barnet ligger och sover.

Men hade jag varit själv så hade läget varit som igår. Imorgon (måndag givetvis) skulle skolan ha börjat och jag är så jävla matt på allt som ska kuka ur. Alltid detta jävla gissel efter pengar, och det är inga små summor heller. Och jag anser i alla fall att jag kämpar, ställer upp, pusslar och försöker hålla en mycket god min och tragglar på. För att Pudds liv ska gå framåt, för att betala räkningar och för framtiden.

Men a-kassan som jag då är slav under just nu fast det är en försäkring som jag betalat för sen 90-talet och fått utbetalningar ifrån lite då och då i perioder. Denna a-kassa säger nej till att man är arbetssökande och studerande samtidigt. Oavsett om man faktiskt hade för avsikt att klara sig helt själv utan varken a-kassa eller studiemedel.

Jag är så jävla glad att jag gick på bio förra helgen och åt en bit mat ute. Var såååå länge sen sist och som det tickar på nu lär det dröja tills nästa gång. Oansvarigt men faktum är att jag är trött på att ta ansvar nu. Det känns som oansvar belönas i vårt samhälle så varför ska jag ta ansvar?

Vi får se hur den här vändan slutar för jag känner ärligt att jag är på god väg att balla ur. Och det är måååånga års innesluten frustration som vill ut… Knackar inte försiktigt utan frustar och ryter.

Blir förbannad på mig själv att vara så skräckslagen för mat med tillsatser och elände, för det är dyrt att köpa ekologiskt. Sen förbannad för att jag gladeligen kan smacka i mig en burgare på donken utan en tanke på vad det är för skit i det. Alltid så. Precis som luften i Göteborg är ren och fräsch, som man andas in och ut dygnen i ända. Vattenledningarna är ju alla tipptopp. Och vattnet är väl inte heller fjällfriskt.

Jag har börjat tvätta mig lite väl mycket också. Börjar få nojja för baciller och det är väl ett tecken på att man är lite stressad så att säga. Spritade tangentbordet till datorn idag, men det behövdes och var en väldigt onojjig företeelse.

Har uppdaterat http://gekillenettjobb.nu och får se om någon nappar på ett erbjudande om mig som anställd. Kika gärna för jag kan plocka ner det när som helst och ersätta eller lägga ner.

Har lagt ner facebook också. Kände att bevakningen från min sida blev lite för stor. Som en dampig krogångest över en blåvit sida. Samt att mina statusuppdateringar kändes lite fel.

I grund och botten känner jag att jag kan bidra om jag bara får. Men drivkraften att dra igång är obefintlig. Är sååå trött.

Kanske ska skriva om skam någon dag här framöver. Ambivalens deluxe!

Vill ni veta hur man drar uppmärksamhet till sig från ordningsmakten? Skriv att du ska ta din bil och köra över Prinsessan Lillian t.ex. Jag ska inte göra det men nu har jag fått en ny läsare i alla fall.

Självklart är denna trend mycket lätt att bryta bara jag får vara med i ett sammanhang. Men nu när skolan med största sannolikhet skiter sig för att jag inte har heltidsjobb samtidigt och jag måste göra “inget produktivt för guds skull” för att få a-kassa. Skicka CV ser jag som att inte göra något i stort sett, för alla gör det och två identiska krafter tar ut varandra och lämnar inget kvar. Inget fel i det, men är det något som tar död på en så är det att på Kafkavis massproducera papper och skicka till folk som skiter i att läsa dem.

Det måste göras för att någon någon gång för länge sen sa att det var så man skulle göra. Kontroll över befolkningen, ge dem något att göra som dödar dem invändigt så de varken orkar protestera eller ta till handling. Så arbetsmarknadsstyrelsens demiurg… var är du?.. varför har du övergivit oss?.. Vi behöver modernisera lite ânna!

(Klicka för att se bilden lite större)

Nåja, jag börjar bli mer nöjd med mina bilder i alla fall. Jag behöver göra allt mindre korrigeringar med bilderna, den här har lite kontrastjusteringar gjorda men i övrigt inget. Att fota bröllop eller något annat superviktigt vågar jag dock inte ännu, litar inte på min egen förmåga att föreviga detta livstidsminne med rättvisa. Dock så verkar det finnas klåpare som borde tänka som jag, för man har hört om fotografer som är rena katastrofer som dessutom har mage att ta fett betalt för att förstöra för nygifta människor med usla bilder.

Nepp, ut och fota främlingar känns som nästa steg. Har börjat klura på om man skulle behöva ha med sig en liten bärbar reflexskärm för att lätta upp i ansikten när det behövs. Känns som att det är ett ganska vettigt tillbehör när man ska vara snabb och använda befintligt ljus nere på byn. Någon som har en liten bärbar liggande som man kan få låna på sådär obestämd tid?

(Click for bigger view)

The statue and the ducks, couldn’t not see it… No graphic effect on the photo since it looked like crap but felt I needed to share it anyway.

Idag såg jag ett motiv jag ville fota, en person bara sådär. Men jag vågade inte gå fram och var väl på väg någonstans. Men jag vill börja ta lite bilder på människor på stan, och måste börja jobba upp ett mod att be om lov och få fotografera det jag känner för. Kanske ska jag skaffa något visitkort eller så, så kan vederbörande kontakta mig och få se hur bilden blev osv…

De bilderna jag tar då tänker jag dock vara väldigt noga med att inte publicera om jag inte uttryckligen fått tillstånd för det. I alla fall inte på webben, i utställningssyfte om jag någon gång kommer dit tänker jag vara tydlig med att jag tar mig friheten.

Men vi får se om jag törs alls, sen kan man se om det blev någon bild värd namnet.

Varför går dessa skalbaggar in till mig, genom min lägenhet och lägger sig och spontandör i köket? Varför? Är de melankoliska och självmordsbenägna? Dras dem till mig?

Idag har jag fått fenomenal feedback på ett personligt brev jag skrev för ett jobb jag tänkte spontanansöka. Kastade ut en förfrågan på twitter och för mig främmande människor erbjöd sig och kom med mycket bra feedback. Snabbt och gratis. Det värmer faktiskt.

50 kr har jag kvar till slutet av nästa månad. Och då lånade jag en 600-hundring av min son för att betala räkningarna. Men allt är betalt, jag har bönor och linser, en jäst, konserver med både tomat och tonfisk samt pasta, ris och mer pasta. Så det ska nog gå att överleva, mediciner är uthämtade och betalade för Pudd så han ska få det han måste ha också. Busskort har jag köpt så jag kan åka runt i staden utan att tänka på att ha pengar till det.

Dock så gör insikterna om mig själv att jag fasar för framtiden. När jag jobbar så sliter jag som fan. Är arbetet väldigt ogenomtänkt och oeffektivt eller en omöjlig arbetsbelastning så gnäller jag. Jag gör jobbet men piper en del medans jag gör det, dock aldrig så att det drabbar företaget utåt utan enbart inåt.

Men att uppbringa kraft att genomföra saker på egen hand är jag skitdålig på. Så jag sitter här nu och har tappat musten när jag ska korrigera mitt personliga brev. Blir snudd på apatisk och kan bara inte företaga mig något.

Den konflikten, att veta att jag kan göra en fenomenalt arbete men inte kunna skaffa mig arbetet gör att jag känner mig lätt nedstämd. Motvinden i mitt liv kan dock inte bara bero på min bristande pepp. Jag har haft bra jobb men så plötsligt dog chefen och en arvstvist blommade upp. Jag tog lönen ur kassan själv och hoppades att någon betalade skatt. Volvo, var kanon men hela världen krisade för att se till att detta inte varade. Det senaste jobbet har också sina märkligheter men det vill jag inte gå in på innan det finns en distans till det. Allt detta kan ju orimligen bero på att jag har en negativ inställning.

Eller kanske såg alkoholisten sanningen. Han som för några år sedan sprang fram och urskiljde mig bland alla människor, pekade på mig och skrek att -”DET ÄR DITT FEL ATT DET INTE ÄR FRED PÅ JORDEN!!!” Kanske hade han rätt, för han skrek inte åt någon annan varken före eller efter. Han bara sprang fram till MIG!

Om nästa arbetsplats decimeras när jag jobbar där av en sådan där besynnerlig anledning är det nog dags att börja ta betalt för att inte stå och hänga på företag. Jag kanske är en företagscooler av mått och rang. Cooler är en sådan som hänger på casinon och låter sin dåliga tur smitta av sig på spelare som vinner lite för mycket.

Jag börjar känna att jag inte orkar mer på egen hand i alla fall. Skolan på måndag som jag inte kan gå på om jag inte får heltidskneg innan dess. Det känns som att då kan jag lika gärna skita i allt, det är som sista möjligheten för det.

Kanske har jag diagnos, en sådan som gör att jag har svårt att få tankebanorna att samarbeta. Kanske är det det som gör mig kreativ, kanske är det det som gör att jag inte klarar av att göra saker på helt egen hand.

Men för att ha så svårt att göra saker på egen hand så är det märkligt att jag gör saker så förbannat bra tillsammans med någon. Jag har jobbat på radio och fick göra det igen så första gången måste varit ok. Jag har byggt lastbilar som jag inte kunnat ett skit om. Jag har krängt hemmabioprodukter och jobbat med högst individanpassad beställningsverksamhet av filmer (paralellimport som det kallas). Jag har dealat black jack, jag har diskat, jag har bott i London, jag har spelat teater, jag har varit statist med repliker på TV, jag har skrivit fenomenala små historier och har fler inom mig som jag inte kan skriva, jag har packat korv, jag har relinat tappvattensystem, jag har stått i hotellreceptioner, jag har varit resemontör. Så för att inte kunna göra något har jag gjort en hel del.

Märkligt kort och gott. Kanske beror det på att min hjärna inte var mogen för att studera vidare direkt efter gymnasiet. Kanske beror det på att Sverige hade en riktigt stor ekonomisk kris när jag slutade skolan, den på 90-talet, så jag kom aldrig in på arbetsmarknaden. När jag väl pluggade sen så fick jag barn med en CP-skada precis efter examen, och pluggade till något svårt yrke där man behövde hänga i Stockholm hela tiden (manusförfattare).

När en arbetsgivare googlar mig och finner detta. Kommer han/hon rygga undan så långt de kan från mig då?

Jag har sen november inte haft en enda sjukdag och varit frånvarande mer än ett par timmar när jag gick på intervju för playing for challange. Jag jobbar hårt och är lojal mot det företag jag jobbar på. Faktum är att jag var in på det företaget där jag ämnar söka jobb och frågade en sak. Säljaren svarade -”Jag vet inte” och sen var det så med den saken.

Jag brukar på de jobb jag har haft svara något i stil med -”Jag vet inte men jag kan ta reda på det, har du något telefonnummer jag kan nå dig på?” Och sen tar jag reda på det. Många gånger har de frågor jag fått varit av den karaktären att till och med 118 100 hade bett att få återkomma senare. Men i värsta fall har jag i alla fall ringt upp och sagt att jag tyvärr inte fått reda på det. Jag tror kunder fortsätter vara kunder i högre utsträckning om man behandlar dem väl.

Men det är bara jag…