Bild olovligen saxad från GP. Foto: Bengt Christian

Jag måste säga att när man skriver något i en tidning, t.ex. en restaurangrecension så tycker jag det är duktigt av dem att tänka på att det finns människor med nedsättningar som gör att de behöver rullstol. De tänker att ibland vill människor som bärs av rullstol (rullstolsburna) också äta en bit mat ute, om de inte fått assistansen indragen förstås.

I alla fall, så undrar jag om de har Stroke eller lider av en kollektiv illusion i en värld där enhörningar dansar runt med rullstolar som flyger fjäderlätt bland molnen. Om ni ser på bilden ovan som är saxad från GP:s recension så ligger eländet i halvkällarplan. Det brukar vara en åtta, tio, tolv steg ner i dem. Hur kan man då skriva något dylikt?

Inredningen påminner mest om en lunchrestaurang, halvtråkig trots ambitiöst uppsatta tegelväggar, men lokalen är luftig och för den rullstolsburne borde trapporna inte ställa till några större problem.

Jag tar gärna någon av mina permobilvänner, eller för all del någon kompis som har den ultralätta Panthera X i kolfiber och möter upp med som hävdar att det inte är några större problem. Så ska vi hjälpas åt att bära ner i lokalen, sen ska vi sätta oss till bords och diskutera hur människan tänker kring frågor om tillgänglighet m.m.

Jag är pank, så någon annan får bjuda. Men i sak så bangar jag inte.

Ni finner GP:s skrift här.

Dubbelkollade med google maps för att se att det inte förekom någon mysko sidoentré som inte syntes på bilden. Jag som dock kutat runt mycket runt vasaplatsen i Göteborg vet att det finns skitmånga lokaler som ligger ett halvplan ner. Och med tanke på att verksamheten innan som då dokumenterades av google har ”basement” i sitt namn… ja ni kan själva spåna vidare.

Ingen rik släkting i Amerika som skickat brev?

Mitt liv är lite kaos, frågan är om jag någonsin ens kommer kunna klara av ta mig in i politiken. Väl där skulle jag nog göra ett bra jobb men processen att ta sig dit känns för jävla jobbig. Fast jag kanske skulle avslöja lite om mina bekymmer på ett ärligt vis, på något sätt så brukar man utelämna saker och hitta sin offerkofta på bästa dramatiska manér.

Just nu så tror jag att jag skulle varit död om jag inte hade barn. Inte så att jag är överdrivet olycklig eller så, utan allt känns så meningslöst. Jag tror jag kan spåra dessa meningslöshetskänslor sen några år tillbaka i tiden, och inte blir det bättre av att jag befinner mig i mitt eget kaos just nu. Och inte minst det som rör min ekonomi.

Om man börjar med mina inkomster den här månaden så är de följande.
CSN: 11.188 kronor
Bostadsbidrag:  2.300 kronor

För en student är detta inte dåligt, jag är sjukskriven i detta nu och går i väntan på utredning för adhd-add eller vad det nu kan vara för tok i huvudet på mig. Jag har tidigare i mitt liv klarat av att navigera mig fram ganska bra trots mina brister, men när ekonomin brister så fallerar allt och mina tillkortakommanden gör sig betydligt mer märkbara. Nåja, vi tar månadens räkningar också då.

Hyra (rörliga parametrar, el, vatten och värme): 8.832 kronor
Webbhotell (1år, och utan det skulle jag inte ens ha nätet att leva på): 1.085 kronor
Datorkredit (räntefritt så länge man betalar det man ska): 677 kronor
Telefon, iPad-kredit (samma som ovan): 1.658 kronor
Ikeakredit: 428 kronor
Månadskort: 535 kronor
Medicin till son: 332,50 kronor

So far är det alltså 13.547 kronor jag betalat. Redan här ser ni att jag överstiger inkomsten som totalt är 13.488 kronor. Men det löste jag genom att låna de sista slantarna från Pudds konto. Nåja, detta har jag inte betalat denna månad.

CSN (någon slask sen förra året som blev för lite återbetalt): 632 kronor
Olycksfallsförsäkring för mig: 238 kronor
Telia abbonemang: 799 kronor
A-kassa: 187 kronor.

Alltså 1.856 kronor obetalt.

Vad som tillkommer i mitt liv är mat och färdtjänst när sonen behöver till hjälpmedelscentralen eller något liknande.

Denna månad är Webbhotell och CSN något som kan ses som sällan förekommande men å andra sidan så är här inte kvartalsfakturorna för TV-licens och mitt bredband.

Förut hade jag bilen också, då kan ni tro att det var än värre. På mitt bord låg att betala service, försäkring och bensin. Drygt 2.000 i månaden, något som jag alltså slipper nu vilket är skönt.

Nu kommer några punkter av otäcka sanningar, för min inkomst har varit lika usel sen augusti och mina kostnader har varit högre. När bilen såldes så blev det +-0 på skulderna.  Banklånet löstes och sen skulle försäkringskassan ha tillbaka 33.000 kronor på anskaffningsbidraget. Näpp, dessa pengar fick täcka de hål som fanns i min ekonomi och gjorde att jag överlevde, samt att jag köpte ett par mjukvaror till datorn som jag visste att jag aldrig i hela mitt liv skulle ha råd med. Redan då kände jag att allt var på väg att skita sig och innan jag dör vill jag ha möjlighet att producera lite mediamaterial. Tror mjukvarorna kostade nästan 5.000 kronor. Sonen fick tillbaka 7.000 kronor på sitt konto som gått åt under hösten. Sen var där ett par månader med mat tack vare pengarna.

Jag fick 800 kronor av en vänlig själ på internet. Jag fick en tusenlapp av en kurskamrat. Jag har vid några tillfällen fått någon femhundring här och där av morsan. Så har jag hankat mig fram.

Det som är skitjobbigt med att få pengar, även om det är behövt. Är att de bara behandlar symptom, de löser den situation som i sig själv är ohållbar. Jag kommer alltid tillbaka till kris och känner mig sämst i världen när så vänliga människor hjälpt mig under tiden.

Jag röker, det kostar pengar. Men jag rullar själv och jag klarar mig med 150 kronor i veckan. Och med tanke på allt jag skippa att äta genom att röka istället så tro mig, det är billigare. Sen har jag insett att rökningen fyller en funktion för mig, att ta paus. Min hjärna går i spinn och nikotinet ger mig små pauser här och var. Jag kan förklara det närmare i ett eget inlägg, för det låter inte klokt kan jag tänka mig.

Krediterna är dumma i huvudet, men tro mig. Att ha dator, telefon och iPad gör att det går att härda ut fan så mycket bättre. Och utan dem skulle jag ändå inte ha råd och det kanske är fel att tänka så, men så är det. Jag försöker inte hitta på några undanflykter här utan det är vad det är. Det enda som faktiskt skulle märkas om jag var utan skulle vara telefonen, min hjärna kan inte hålla ordning på något så den är suverän som kognitivt stöd för att jag överhuvudtaget ska fungera. Som ni kanske vet så sket det sig med min förra telefon, så jag fick ta en på kredit. Men jag har abb. kvar på min gamla så telefonräkningen är 100 kronor mer än själva abbonemanget vilket kanske inte är det mest begåvade. Läs Mitt namn är Jon Murphy Klarström för närmare bekantskap med telefonincidenten.

Några av er vet att vi inte har personlig ass. till Pudd, och då är det lätt för en funkisförälder att räkna ut att vi får vårdbidrag för honom. Lite färdtjänst och medicin är det jag betalar för honom. Fritids, skor, kläder och så vidare betalar jag inte ett smack för. Och låt säga jag skulle få halva vårdbidraget, kostnaderna skulle öka samt att det räknas som beskattningsbar inkomst vilket i sig sänker bostadsbidraget. Jag får lite akuthjälp därifrån ibland ändå, maten nästan vecka till exempel.

Socialen säger ni? Jag har för dyr hyra har de sagt, visserligen då jag ägde bilen som jag ville få sålt i augusti men fick det tidigare i vintras istället. Bilen dränerade allt kan man säga.

Men det kommer en intressant aspekt med min hjärna som nu varit helt trasig sen november. Jag vägrar gå till socialen, jag gör det bara inte. Inte heller orkar jag ringa och begära uppskov med räkningarna. Jag har varit förnuftig med sånt hela livet men nu blir jag snudd på apatisk. Jag fick erbjudande att prata med kurator i det teamet där jag går nu i och med min icke fungerande hjärna. Jag tackade nej, för mig är det så tydligt att prata löser inte problemet att det inte kommer in pengar nog, eller att det kostar för mycket.

För någon vecka sen fick jag en liten drivkraft att nysta lite i hela min sjukskrivning och allt, det är ju CSN som betalas ut just nu eftersom jag är student. Jag visste redan att utbetalningen i maj från CSN är ett halvt belopp, men det jag insåg var att det är utbetalning i förskott. Alltså ska jag krångla igång min normala sjukpenning, alla papper och whatnot för att se vad min SGI är. Jag har ingen aning själv faktiskt. Men sådana pengar kommer i efterskott, så går jag över till vanlig sjukpenning så blir det ju i brytpunkten vid terminens slut. Ergo fetkört nästa månad, säkert den efter också.

Dessutom när den vanliga sjukpenningen sätter igång, så ökar inkomsten för mig. Vad händer då med bostadsbidraget tror ni…. jo… återbetalning. Jag hade ju tänkt studera i åren tre.

Byta bostad är ju bra om jag kan göra då. Den värd som ger mig ett kontrakt i nuvarande status finns nog inte. Det måste vara rullstolsanpassat och bra skötytor i badrummet också vilket inte är så dundervanligt i billiga lägenheter. Billiga lägenheter är också mer eftertraktade i Göteborg, det är ju inte direkt ledigt i överflöd i denna stad. Om jag dessutom kommer längre från Pudds skola så uppstår än mer logistik än vad jag har nu. Dessutom om jag bor långt bort så innebär det att Pudd får gå upp än tidigare än nu. Det i sig ger epilepsianfall som gör att det blir VAB istället.

I alla fall så är min verklighet inte optimal för att ens börja nysta i min egen hälsa i huvudet.

Så… I’m a looser baby, so why don’t you kill me?

Jag ber om ursäkt för det hattiga skrivandet, pallar inte med att justera något nu faktiskt. Sen finns det några saker jag utelämnat också av hänsyn till andra människor.

Jag gav dem en deciliter rakt ner i ingången idag. Får vi se hur det utvecklar sig. Eventuellt ska de ha sig ett fat med saft på, men tiden får utvisa. Jag har en hel flaska att spendera.

NF-Walker heter denna tingest.

Going slow...

Nu kommer det bli lugnare på den här bloggen. Men den kommer inte avstanna för det utan det är bara så att jag startat en ny blogg med politisk inriktning. Jag har helt enkelt tröttnat på lama argument som vi har inte tid eller råd att göra samhället tillgängligt.

Lagar från 1979 som struntas i. Överenskommelser som skjuts på framtiden och en ständigt åtsidosatt handikapprörelse när det räknas. Medborgerliga rättigheter som förnekas och konventioner som undviks genom pekande på lagar som ändå inte följs.

2012 och fortfarande byggs helt nya projekt som är helt åt helvete när människor tar sig friheter utan kunskap. Ekonomiska incitament eller anti-incitament är det enda som fungerar, kostar det mer att göra fel än att göra rätt så görs det rätt.

Jag är med lite i DHR och får koll på deras verksamhet, jag är med i RBU och sitter som reserv i styrelsen och för dialog med Independent Living-rörelsen. Och det känns i nuläget att det är just Independent Living-perspektivet som blir min utgångspunkt i de resonemang jag för. Ja till individuell frihet och nej till särlösningar som då inte ska behövas när vanliga lösningar funkar bra som det är.

Vi får se om jag lyckas hävda mig i mina frågor, som trots allt är lågprioriterade hos de flesta politiker. Men jag har några inofficiella påhejningar i ryggen och min förhoppning är att fler ska tycka det jag gör är bra. Och för att försäkra mig om att jag gör bra saker så ämnar söka sakkunskap hos experterna och livshistorierna hos människorna. Just nu är bloggen helt ny men jag hoppas jag ska få fler besökare än denna bloggen, så jag når ut med vad jag skriver. Och framförallt får feedback och med- och motargument, men trollen ger jag inte mycket för.

Så kika in på http://www.jonklarstrom.se vettja. Där all SvPol är Funkpol.

Sören skriver matnyttigt på sin blogg så läs det. Han kan det där med ord.

Jag vet inte om ni såg ”Det rätta barnet” som gick på SVT för inte så länge sen som absolut är ett inlägg i debatten som är lätt att tillgodogöra sig. Bara o sitta o glo, sen är det dessutom helt ok producerat så det är rätt lätt att glo med intresse t.o.m. Finns på svtplay fram till 14:e april, så vänta inte för länge.

Nu skriver jag inte mer för att belasta er kognitivt, utan läs Sören och se dokumentären så tackar jag för mig för idag.

Sen har jag införskaffat jonklarstrom.se som om några dagar nog ska innehålla mitt första inlägg som är purt politiskt. Också har jag nytt twitterkonto för mitt politiska liv. Tror twitterkonto för någon som vill säga något är ungefär lika viktigt som ett bankkonto för personer som startar eget företag.

Vad gäller ny domän och ny blogg, så tror jag att jag måste lobba för mig som person och mina frågor på ett tydligt sett och på en domän utan krusiduller. För om jag lyckas väcka någons nyfikenhet om mig och mitt politiska budskap, då lär jag vara lätt och hitta. Med tanke på att jag varit relativt aktiv på nätet de senaste åren så gäller det att smiska skiten ur mitt namn.

Ser ni skorstenen, så nära är oljeraffinaderierna detta blivande dyra hus.

Denna bloggen har över åren varit jag som manusförfattare (skrev med bra kvalitet men fick inga uppdrag), sen var jag cppappa, sen var jag nog bara arg, sen var jag desillusionerad och nu är jag som jag är. Waybackmachine kan då vittna om tiden från förr. Så ett nytt steg i mitt liv kräver också ett nytt digitalt fotavtryck. Inte för att dölja var jag kommer ifrån utan för att förtydliga var jag är nu. Jonvision finns kvar, mina visioner finns kvar och jag fortsätter skicka mail till människor på måfå med allsköns visionerande. Fast det har jag inte skrivit så mycket om här då förstås.

Lägger mig i och undrar om talsyntesers licensmodeller, om någon vill skissa en soffa som jag tror är en ball idé som koncept i alla fall, klädtillverkare om utveckling av nya kläder som fungerar bättre helt enkelt. Mest möts jag av tystnad, ibland får jag återkomma med mer info och ibland uppstår dialog. Bortsett från min nervositet jag har inför att tala inför folk i större ansamling utan perfekta förutsättningar så är jag inte så rädd att göra bort mig. Frågar man inte får man inte veta jue.

Nybyggt förfall.

Näpp, nu är det dags att avsluta dagens inlägg som nu publiceras runt 01,00 så det är egentligen gårdagens inlägg som är lite sent.

Alla måste svänga höger?

Idag kom ett brev. Det var kort och koncist.

”XXX har ett bolltäcke förskrivet som måste lämnas tillbaka.”

Sen stod det vart vi skulle lämna det och vänliga hälsningar från habiliteringens kostnadsansvarig.

Detta ser i mina ögon ut som besparingar som börjar genomföras. Alternativt en bestraffning för att vi försökt få ett annat hjälpmedel som inte är godkänt i sortiment ännu (det är för nytt), men som fler och fler använder. Dessutom backas dess positiva effekter upp av forskning som sker med alla som har hjälpmedlet.

Bolltäcke är något som ger många barn en trygg sömn, en omfamnande trygg effekt som ger ro. Jag undrar i mitt stilla sinne om denna kostnadsansvarig skickar liknande brev till höger och vänster runtom i sitt upptagningsområde? För en professionell yrkesmänniska kan väl inte rikta in sig på oss? Jag förutsätter att det är början på den kostnadsjakt som sker inom vården.

Många av de hjälpmedel som förskrivs är direkt nödvändiga. Bolltäcken kan jag tänka mig ger mer rofyllda nätter för många familjer. Sömn är något många i den vårdande eller föräldraransvariga rollen runt en person med funktionsnedsättning ofta blir utan nästan helt. Eviga sömnlösa nätter samtidigt som mycket vårdande gör att familjen lider ekonomiskt och därför utöver detta dessutom måste jobba heltid. Att neka en person med nedsättning att utvecklas och hjälpas till sin bästa förmåga och självständighet är garanterat en framtida större kostnad rent ekonomiskt. För bortom bolltäcken finns hjälpmedel som lindrar smärta (den enskilt mest livskvalitetssänkande egenskapen), hjälpmedel som förhindrar tarmproblematik och hindrar eller skjuter upp nödvändiga operationer. Utan dessa hjälpmedel blir det mer drastiska, kostsamma ingrepp tidigare i livet. Längre vårdperioder och så vidare.

För varje dag får jag bara mer och mer exempel på att mycket står fel till, är oeffektivt och resursobalanserat inom ramarna för vårt samhälle. Att människor aktivt motas ut i ”utanförskapet” av systemet som är tänkt att hjälpa och vara solidariskt.

Alla aspekter av mångfald, samhällsberikning och direkta samhällsvinster som finns inom funktionsnedsättningssfären går jag inte ens in på. Dynamik och crowdsourcing utvecklar samhället mer än egoism. Och alla tjänar på det.

Men det roliga i detta brev som kom. Vi har aldrig fått ett bolltäcke, vi har aldrig bett om att få ett bolltäcke och vi har nog ens inte sett ett bolltäcke i verkligheten.

Jag, jag, jag och jag.

Min inställning har alltid varit att jag saknar de kunskaper som behövs för att vara politiker. Jag har svårt att råplugga in kunskap utan behöver mer learning by doing så att säga. Därefter slog mig en annan sak. Det är väl bara att göra. Är det något jag kan så är det att tycka och att stå för saker. De flesta inom politiken verkar många gånger vara ytterst försiktiga att vara tydliga i rädsla att någon ska lista ut vad de faktiskt stå för, jag ämnar vara tydlig så det är väl ett plus för mig. Och det viktigaste tror jag är att det är nog lättare för mig från verkligheten att lära sig det politiska spelet än för en proffspolitiker att lära sig om verkligheten.

Jag har alltså, så fort buggen på sidan som hindrade min koppling i betalningen, blivit medlem i miljöpartiet. Och jag tänker inte ge mig på punkten att komma med på listan över landstingsvalet 2014. Landstinget är en nivå av politik som nog sitter på lösningarna av de flesta problem inom vård, omsorg, skola, färdtjänst och hjälmpmedel som mig veteligen alla människor med funktionsnedsättning brottas med. Några undantag givetvis. Lega och Hedenmark besitter väl eget kapital nog att bara köpa och göra det de själva vill. Men för oss andra som är i majoritet inom funkisvärlden. Där finns det mycket att göra.

Jag tror jag har en fördel genom att inte vara tidigare aktiv politiker för att jag har inte vett nog att hålla käften för det jag förespråkar och känner inte någon större lust att kompromissa på dessa frågor. Jag tror att mitt internetsociala jag och min vilja att dricka kaffe med alla människor och prata i tid och otid kan vara bra för att bedriva en politik med transparens och utan en massa svåra ord. Givetvis har jag också en ordlista och kan bygga meningar som på bästa vis finns för att dra en slags tråkslöja över politiken för att tysta och passivisera alla som drämmer näven i köksbordet hemma. Men meningen med politik är att det ska engagera, det ska vara demokratiskt. Och i en demokrati har alla en röst. Jag bygger dock mitt uppvaknande här på en massa röster som varken är statistik eller bara en röst, utan de röster som jag hör att människor har.

Jag har varit i kontakt med chefer, landstingspolitiker, personal, forskare och så vidare. Och alla ger ungefär samma bild i var problemen finns. Givetvis är det ekonomin som styr allt. Men att låta något vara billigt nu för att sen låta det bli tiofalt dyrare i framtiden verkar inte ekonomiskt på något vis. Det är bara att ackumulera (gradvis öka över tid) kostnader som definitivt inte någon kommer vilja ta med tång i när det närmar sig. Se bara på pensionssystemet och skattesänkningarna, eller bristen på sänkningar som pensionärer råkar ut för. Jobbat hela livet, betalat skatt hela livet och sen är det Carema och adjö.

Miljöpartiet känns som det parti som jag kan kompromissa med på andra frågor. Det är helt enkelt minst kompromisser vad gäller jag som person. Tidigare har jag sett mig som politiskt rotlös som funnit bra tankar från hela spektrat med en övervikt åt vänster och därmed är miljöpartiet det enda logiska.

Så biltullar i Göteborg (het fråga i stugorna), givetvis ska funkisar ha undantag från dessa tills lokaltrafiken kan erbjuda 100% för alla invånare i staden. Gissar att det är något som ligger i tidsspannet 50 år eller liknande och då är nog oljan en bristvara så att ingen just åker bil alls. Så de jag kommer fiska röster ifrån kan hata biltullar och ändå rösta på mig

Och jag gillar ekologisk mat, närproducerad mat och är kvasivegetarian för att äta kött mer sällan och då ekologiskt. Det är dyrt så det finns inte utrymme till kött hela veckan helt enkelt. Men snarare är det så att billigt kött inte kostar vad det ska, och därmed snedvrider verkligheten om matproduktion. Samt att gift i mat låter inte bra på något plan. Vi står inför en kris gällande antibiotikaresistens, och att inte sköta produktionen av mat hållbart gör att man tar de genvägar som på sikt drabbar oss mångfalt. Alltså så känns det som jag inte kompromissar så mycket när det gäller vad miljöpartiet står för.

Och med tanke på att jag mer eller mindre har sabbat ryggen och det inte kommer bli bättre i och med mitt föräldraransvar som är oergonomiskt i sin natur, tror jag att politiken passar mig perfekt. Alla bördor är av metafornatur så att säga. Min bristande förmåga att gå från ord till handling. Ja vad gör en politiker egentligen? Passar alltså perfekt där också.

Det är mycket som ska in i huvudet och det är många som ska övertygas att en småtjock nybörjare utan tidigare engagemang ska få vara med eliten. Jag kör ett år och ser hur det går, i värsta fall får jag väl starta eget parti med mina åsiktslikar. 100 underskrifter är allt som behövs för att man ska få ställa upp i landstingsfullmäktige. Och ärligt tror jag man har stora möjligheter i denna lite bortglömda del av det politiska systemet och kan locka väljare från såväl höger som vänster i tydliga sakfrågor.

Nåja, man behöver nog fyra år på landstingsnivå för att inse vilka problem som finns hos staten. Så går det inte att lösa på landstingsnivå. Då tror jag nog att dessa frågor runt personer med funktionsnedsättningar förtjänar en plats av de 349 som finns tillgängliga för att representera dig och vad du tycker. Jag är ensam i mitt sätt att se på saker, så mycket vet jag.

Mail är skickade, introduktionsträff är på gång. Möte med DHR är också på gång. Människor pratar jag med hela tiden.

Så Miljöpartiet. Here I come!

Så vad säger ni alla mina 38 besökare? Tror ni på mig?

Erik Ljungberg

Idag nåddes jag av beskedet att Erik Ljungberg avlidit. Oerhört tråkigt att höra för det är en man som jag precis var på väg att lära känna närmare. Jag kommer sakna honom.

När jag tittade in på facebook, på hans sida, så slog mig en sak. Att han har som människa berört många i sin kamp mot otillgänglighet i Sverige för personer med funktionsnedsättningar. Kommentarerna är inte de vanliga som man brukar se där folk försöker skriva ikapp om hur mycket de beklagar sorgen. Utan det mesta som skrivs är från hjärtat från de människor han berört, både de som känner honom personligen såväl som de som ännu inte mött honom. Jag är lycklig att jag mött honom och bestört över att inte få möta honom mer. En del som inte kände honom kanske såg honom som en invalid, Västtrafik såg honom som jobbig men jag såg honom som så många andra som en människa utöver det vanliga.

Han finns närvarande på nätet fortfarande och har du inte läst hans ord så tycker jag du ska göra det. Inte för att hedra hans minne i sig utan för att det är läsvärt helt enkelt. FullDelaktighet.nu och givetvis Västtragik. Ord som berört, retat upp och på något sätt påverkat många människor.

Vila i frid och tack för din tid, så tar vi andra vid.