Absolut tar jag gärna en juridisk sväng med detta om någon finner det nödvändigt, jag står för det jag skrivit och jag har mitt syfte klart för mig. Tolkas detta som något jag ska straffas för så tar jag straffet med glädje. Visst är jag personligt förbannad för att advokaterna/Västtrafik mer eller mindre säger att jag inte kan få rätt för att det kostar för mycket om de erkänner att de faktiskt bryter mot lagen. Men detta handlar inte om mig och min frustration utan om ett stort systemfel i samhället. Tittar man på samhället i stort så genomsyras synen på människor med funktionsnedsättning som något som kostar pengar och som visst kan vara lite gulligt om de har ett liv men det är ingen rättighet. Reinfeldt har ju själv sagt att det är emotionellt lätt att förstå men inte ekonomiskt försvarbart att tillgängliggöra samhället, detta är då ett brott mot de mänskliga rättigheterna och på vilket sätt det är emotionellt vet jag inte.

Dessutom ses en ökad trend att försöka dra ner på rättighetssystemen och att smutskasta assistansreformen med det fusk som förekommer och blåsa upp det trots att det är en bråkdel av vad momsfusket bidrar till i inkomstbortfall. Så det är en medborgarrättslig kamp precis som de homosexuella, de utländska m.m. fört en gång i tiden.

Jag förespråkar inte property damage även om jag förstår mekanismen bakom det och jag har ju valt att engagera mig inte bara intressepolitiskt utan politiskt i frågan nu, för det är nog. Men i de samtal jag haft inom den politiska sfären som berör de som är en del av världen så upplever jag mycket missnöje med idoga löften och lite leverans.

Vad gäller texten i sak så har några sett det tydliga mellan raderna medan andra har tagit det bokstavligt men jag ser det som en provokation och inget annat. Och den är allt annat än kontraproduktiv, den åstadkom lika mycket på två dagar som tre års kämpande har gjort med juridiska handlingar och eviga uppdateringar i juridiska frågeställningar. Jag har fått kontakt med människor som inte skulle brytt sig nämnvärt annars, hur vet jag det? Jo jag har möten inbokade som jag försökt få till under mycket lång tid utan något som helst resultat.

Det jag gjorde med inlägget som jag nämnt tidigare är att jag tog det tillfälle när jag trodde känslan av vanmakt var lika stor för personal och resenärer som den är för många vanliga människor som av fysiska begränsningar inte får åka med. Och jag tror jag träffade precis rätt.

Jag förstår din upprördhet över tillgängligheten på kollektivtrafiken för funktionsnedsatta och andra utsatta grupper. Men den upprördheten gör det inte OK att ägna sig åt det du gör, det vill säga uppmanar till våldsbrott och skadegörelse med mera.

Ur rättslig synvinkel ägnar du dig åt anstiftan till allmänfarlig ödeläggelse, anstiftan till mordförsök alternativt grov misshandel/misshandel samt olaga hot. Även uppvigling är en sällan använd men fullt tänkbar rubricering. Visst, man kan tolka det som att du ”bara” försöker provocera, men blotta handlingen är fullständigt olämplig och kontraproduktiv. Och som sagt, straffbar med flera år i fängelse, vilket knappast gagnar vare sig din son eller dig själv och eventuella andra närstående på något sätt.

Att Västtrafik och deras leverantörer misslyckas totalt med stora och små viktiga delar i sitt uppdrag råder det knappast någon tvekan om bland oberoende observatörer. Men hot och uppvigling till våld är inte rätt metod att komma åt detta! Det drabbar främst i sammanhanget helt oskyldiga resenärer och personal på fältet. Jag har själv suttit som passagerare i en vagn utsatt för stenkastning en sen kväll, det var bara tur att ingen fick allvarliga skador den gången. Och på vilket sätt hjälper det funktionshindrades situation inom kollektivtrafiken att man hotar och skadar oskyldiga? Det enda det bidrar till är förakt och misstro från allmänhetens och personalens sida… Inte precis det som behövs, eller hur.

Dock så vill vi bor där vi bor, och där fungerar bussarna hyggligt. Men jag ska be alla våra vänner att flytta till detta område så det blir möjligt att hälsa på dem