Idag så var jag och pratade för min idé, eller rättare sagt en liten hög av mina idéer inför en jury. Jag skickade in en ansökan till Playing For Change för ett tag sedan. Jag hade noterat att de sökte folk för detta och jag klurade lite på det och sen var det bra med det. Men lite efter det så slog det mig som en blixt från klar himmel, att ta mig tusan om jag inte skulle anmäla mig.
Jag skrev ansökan och skickade iväg, den blev ganska ok tyckte jag. Sen fick jag ett mail att de ville veta lite mer och jag fyllde i lite mer. Dock inte med samma självsäkerhet eftersom det efterfrågades mycket om affärsplaner och annat. Jag har supersvårt att uppskatta vem som ska köpa vad för hur mycket och på vilket sätt jag kan försörja mig själv på det. Jag lever nog i tron att har man en god idé och en bra produkt/tjänst så tar det sig med tiden. För att det är bra helt enkelt. Att allt går att sälja med mördande reklam motsäger jag inte, men ska man sälja allt är min fråga?
I alla fall när jag kom dit så såg det inte ut som i filmen ovan. Det var bara jag och tre kvinnor, mest pondus i ordet kvinnor och de hade pondus upplevde jag det som. Jag var så förtvivlat nervös, inte för att jag tvivlar på mig eller mina tankar. Utan för att det plötsligt kunde bli verkligt. Jag som entreprenör. Och där satt de tre väktarna och lyssnade på mig. Jag måste säga att det var en bra jury. Hade Robert Aschberg varit med hade jag blivit rädd antagligen. Och då hade jag ens inte varit osäker på hur det hade gått.
Jag har alltid haft tankar på att någon gång ska jag sätta igång något för att det vore himskans bra. Men pengar är alltid en stötesten eftersom jag inte vill tjäna så mycket som möjligt så fort som möjligt. Men jag heller inte har så mycket att jag kan låta bli att tjäna pengar.
I alla fall så kändes det som det gick både bra och dåligt med min framställning. Inte det ena av det utan båda två. Jag sa saker som skulle sagts mer om, jag skulle kanske ha hållit tillbaka något. Framförallt så borde jag ha andats lite mer. Men nu väljer jag att se det hela som att, nu är det gjort. Går det så är det helt ok (megafantastiskt), går det inte så försökte jag i alla fall.
Men det känns som det borde finnas lite andra möjligheter ändå om det skiter sig, och med tanke på att det är åtta förunnat så är ju konkurrensen antagligen mega. Så de flesta kommer ju bli nejtackade.
Men lite pinsamt tyckte jag en sak blev, jag har ju lite svårt med vokabuläret i takt med att jag spenderar mer tid hemma och lär mig hela handikappterminologin pedodontologer och bilaterala cp-skador. Jag sa att det skulle passa mig så bra för att hela Playing For Change erbjuder ju en företagskuvös. Borde ha sagt inkubator. Fast i mitt fall är det kanske mer rätt att säga kuvös. 
För att runda av det hela, måste äta, duscha och sova. Jag har köpt en domän, som även är tänkt att bli mitt företagsnamn. Och jag har företagsslogan klar, ungefär som expert har “vi är vad vi heter”.
Min är… “Alla kan göra någonting”
Alla kan göra något för någon annan. Alla som inte tros kunna göra något, kan göra något. Alla kan göra någonting helt enkelt. Vidare är jag starkt övertygad att man inte behöver tänka utanför ramarna, det gäller att tänka överhuvudtaget.
Fridens!
