
Ingen rik släkting i Amerika som skickat brev?
Mitt liv är lite kaos, frågan är om jag någonsin ens kommer kunna klara av ta mig in i politiken. Väl där skulle jag nog göra ett bra jobb men processen att ta sig dit känns för jävla jobbig. Fast jag kanske skulle avslöja lite om mina bekymmer på ett ärligt vis, på något sätt så brukar man utelämna saker och hitta sin offerkofta på bästa dramatiska manér.
Just nu så tror jag att jag skulle varit död om jag inte hade barn. Inte så att jag är överdrivet olycklig eller så, utan allt känns så meningslöst. Jag tror jag kan spåra dessa meningslöshetskänslor sen några år tillbaka i tiden, och inte blir det bättre av att jag befinner mig i mitt eget kaos just nu. Och inte minst det som rör min ekonomi.
Om man börjar med mina inkomster den här månaden så är de följande.
CSN: 11.188 kronor
Bostadsbidrag: 2.300 kronor
För en student är detta inte dåligt, jag är sjukskriven i detta nu och går i väntan på utredning för adhd-add eller vad det nu kan vara för tok i huvudet på mig. Jag har tidigare i mitt liv klarat av att navigera mig fram ganska bra trots mina brister, men när ekonomin brister så fallerar allt och mina tillkortakommanden gör sig betydligt mer märkbara. Nåja, vi tar månadens räkningar också då.
Hyra (rörliga parametrar, el, vatten och värme): 8.832 kronor
Webbhotell (1år, och utan det skulle jag inte ens ha nätet att leva på): 1.085 kronor
Datorkredit (räntefritt så länge man betalar det man ska): 677 kronor
Telefon, iPad-kredit (samma som ovan): 1.658 kronor
Ikeakredit: 428 kronor
Månadskort: 535 kronor
Medicin till son: 332,50 kronor
So far är det alltså 13.547 kronor jag betalat. Redan här ser ni att jag överstiger inkomsten som totalt är 13.488 kronor. Men det löste jag genom att låna de sista slantarna från Pudds konto. Nåja, detta har jag inte betalat denna månad.
CSN (någon slask sen förra året som blev för lite återbetalt): 632 kronor
Olycksfallsförsäkring för mig: 238 kronor
Telia abbonemang: 799 kronor
A-kassa: 187 kronor.
Alltså 1.856 kronor obetalt.
Vad som tillkommer i mitt liv är mat och färdtjänst när sonen behöver till hjälpmedelscentralen eller något liknande.
Denna månad är Webbhotell och CSN något som kan ses som sällan förekommande men å andra sidan så är här inte kvartalsfakturorna för TV-licens och mitt bredband.
Förut hade jag bilen också, då kan ni tro att det var än värre. På mitt bord låg att betala service, försäkring och bensin. Drygt 2.000 i månaden, något som jag alltså slipper nu vilket är skönt.
Nu kommer några punkter av otäcka sanningar, för min inkomst har varit lika usel sen augusti och mina kostnader har varit högre. När bilen såldes så blev det +-0 på skulderna. Banklånet löstes och sen skulle försäkringskassan ha tillbaka 33.000 kronor på anskaffningsbidraget. Näpp, dessa pengar fick täcka de hål som fanns i min ekonomi och gjorde att jag överlevde, samt att jag köpte ett par mjukvaror till datorn som jag visste att jag aldrig i hela mitt liv skulle ha råd med. Redan då kände jag att allt var på väg att skita sig och innan jag dör vill jag ha möjlighet att producera lite mediamaterial. Tror mjukvarorna kostade nästan 5.000 kronor. Sonen fick tillbaka 7.000 kronor på sitt konto som gått åt under hösten. Sen var där ett par månader med mat tack vare pengarna.
Jag fick 800 kronor av en vänlig själ på internet. Jag fick en tusenlapp av en kurskamrat. Jag har vid några tillfällen fått någon femhundring här och där av morsan. Så har jag hankat mig fram.
Det som är skitjobbigt med att få pengar, även om det är behövt. Är att de bara behandlar symptom, de löser den situation som i sig själv är ohållbar. Jag kommer alltid tillbaka till kris och känner mig sämst i världen när så vänliga människor hjälpt mig under tiden.
Jag röker, det kostar pengar. Men jag rullar själv och jag klarar mig med 150 kronor i veckan. Och med tanke på allt jag skippa att äta genom att röka istället så tro mig, det är billigare. Sen har jag insett att rökningen fyller en funktion för mig, att ta paus. Min hjärna går i spinn och nikotinet ger mig små pauser här och var. Jag kan förklara det närmare i ett eget inlägg, för det låter inte klokt kan jag tänka mig.
Krediterna är dumma i huvudet, men tro mig. Att ha dator, telefon och iPad gör att det går att härda ut fan så mycket bättre. Och utan dem skulle jag ändå inte ha råd och det kanske är fel att tänka så, men så är det. Jag försöker inte hitta på några undanflykter här utan det är vad det är. Det enda som faktiskt skulle märkas om jag var utan skulle vara telefonen, min hjärna kan inte hålla ordning på något så den är suverän som kognitivt stöd för att jag överhuvudtaget ska fungera. Som ni kanske vet så sket det sig med min förra telefon, så jag fick ta en på kredit. Men jag har abb. kvar på min gamla så telefonräkningen är 100 kronor mer än själva abbonemanget vilket kanske inte är det mest begåvade. Läs Mitt namn är Jon Murphy Klarström för närmare bekantskap med telefonincidenten.
Några av er vet att vi inte har personlig ass. till Pudd, och då är det lätt för en funkisförälder att räkna ut att vi får vårdbidrag för honom. Lite färdtjänst och medicin är det jag betalar för honom. Fritids, skor, kläder och så vidare betalar jag inte ett smack för. Och låt säga jag skulle få halva vårdbidraget, kostnaderna skulle öka samt att det räknas som beskattningsbar inkomst vilket i sig sänker bostadsbidraget. Jag får lite akuthjälp därifrån ibland ändå, maten nästan vecka till exempel.
Socialen säger ni? Jag har för dyr hyra har de sagt, visserligen då jag ägde bilen som jag ville få sålt i augusti men fick det tidigare i vintras istället. Bilen dränerade allt kan man säga.
Men det kommer en intressant aspekt med min hjärna som nu varit helt trasig sen november. Jag vägrar gå till socialen, jag gör det bara inte. Inte heller orkar jag ringa och begära uppskov med räkningarna. Jag har varit förnuftig med sånt hela livet men nu blir jag snudd på apatisk. Jag fick erbjudande att prata med kurator i det teamet där jag går nu i och med min icke fungerande hjärna. Jag tackade nej, för mig är det så tydligt att prata löser inte problemet att det inte kommer in pengar nog, eller att det kostar för mycket.
För någon vecka sen fick jag en liten drivkraft att nysta lite i hela min sjukskrivning och allt, det är ju CSN som betalas ut just nu eftersom jag är student. Jag visste redan att utbetalningen i maj från CSN är ett halvt belopp, men det jag insåg var att det är utbetalning i förskott. Alltså ska jag krångla igång min normala sjukpenning, alla papper och whatnot för att se vad min SGI är. Jag har ingen aning själv faktiskt. Men sådana pengar kommer i efterskott, så går jag över till vanlig sjukpenning så blir det ju i brytpunkten vid terminens slut. Ergo fetkört nästa månad, säkert den efter också.
Dessutom när den vanliga sjukpenningen sätter igång, så ökar inkomsten för mig. Vad händer då med bostadsbidraget tror ni…. jo… återbetalning. Jag hade ju tänkt studera i åren tre.
Byta bostad är ju bra om jag kan göra då. Den värd som ger mig ett kontrakt i nuvarande status finns nog inte. Det måste vara rullstolsanpassat och bra skötytor i badrummet också vilket inte är så dundervanligt i billiga lägenheter. Billiga lägenheter är också mer eftertraktade i Göteborg, det är ju inte direkt ledigt i överflöd i denna stad. Om jag dessutom kommer längre från Pudds skola så uppstår än mer logistik än vad jag har nu. Dessutom om jag bor långt bort så innebär det att Pudd får gå upp än tidigare än nu. Det i sig ger epilepsianfall som gör att det blir VAB istället.
I alla fall så är min verklighet inte optimal för att ens börja nysta i min egen hälsa i huvudet.
Så… I’m a looser baby, so why don’t you kill me?
Jag ber om ursäkt för det hattiga skrivandet, pallar inte med att justera något nu faktiskt. Sen finns det några saker jag utelämnat också av hänsyn till andra människor.