Vi är alla en del av samma freakshow!
Utan att vara säker på att jag får ihop knuten på den här säcken sätter jag igång.
Fantastiska människor vill vara fantastiska. Vi vill ha fantastiska produkter, fantastiska jobb, fantastiska liv, fantastiska barn, fantastiska bankkonton o.s.v…
Vem vill vara en medelmåtta? Inte jag och inte Nokia. Inte du heller tror jag.
Steve Jobs, som startade apple lyckades ju få kicken från sitt eget företag när de tog in en ny VD som var mer traditionell. Det dödade nästan företaget och apple hade stora svårigheter på den tiden, inte som idag. 1997 kom Steve Jobs tillbaka till företaget genom att apple förvärvade hans nya företag NeXT. I den vevan lanserade apple med Steve i spetsen sin kampanj Think Different.
Här förklarar han sin syn på saken. Säkert finns det folk bakom Steve som också ska ha credit.
Nu då till den svenska arbetsmarknaden och framförallt den biten som handlar om bristen på jobb. Vi har gått in i en tid där löner förhandlas ner och folk kämpar och slåss om att få sina jobb. Det är hård konkurrens om jobben helt enkelt. Vi kör på samma sätt som alltid och några få individer gör ansökningar eller uppmärksammas i media i hur de sökt jobb så att någon ser dem, och säger något liknande. -”Hi Hi, det var en driftig en, låt om oss ge killen/tjejen ett jobb.”
Lite som vi alla deltar i en stor Freak Show och kämpar ikapp för att visa oss dugliga. Vissa är driftiga som fan, andra har gett upp. De flesta är bra människor.
Trots att alla på något sätt skriver i sina ansökningar att “de är mycket bra på att samarbeta” så verkar detta vara förknippat med att de måste ha ett jobb för att göra det. Gamla kompisar är gamla kompisar men arbetslösa samarbetar generellt inte bra alls. Alla gör sin grej, sin ansökan och har sin besvikelse.
Gemensamt för arbetslösa är att alla skriver SAMMA jävla ansökan och SAMMA jävla meritförteckning utifrån SAMMA jävla mall. Inte helt olikt som en dålig amerikansk film. Dock ska vi vara glada att vi tagit våra ansökningar till amerikansk dålig nivå, förbi bra svensk nivå.
Om jag anställde människor hade det absolut viktigaste varit att personen jag anställde kom till jobbet, var intresserad av jobbet och var villig att utvecklas med jobbet. Sist med inte minst vore det bra om personen jobbade också. Om ni visste hur många knegare jag sett som inte jobbar utan bara sitter på röven och gör inget. Om ni visste hur många gånger jag hört deras förmän komma och säga något i stil med -”Det finns många som är där ute som vill ha ditt jobb så visa för fan lite jävla intresse”.
Så knegjobb är bra, men ofta är det stora arbetsplatser med en fruktansvärt dålig arbetsmoral som uppbringas med en rejäl dos terrorbalans. Detta är varför facken skriker så jävligt, de skiter i sjuka människor som får kicken för att de är sjuka eller människor som behöver hjälp och stöd. De skiter i kvinnor som blir antastade på arbetsplatsen. De vill vara en maktfaktor som gör att personen som sitter på röven och inte jobbar kan säga -”Skit på dig chefen”.
Dock så är det väl i stort sett så, att på varenda jobb att cheferna får bonus genom cashflow och knegarna genom kvalitet eller liknande. Så arbetarna försöker göra ett bra jobb inte bara för bonusen, den är ofta försvinnande liten, utan för att de flesta människor som inte gett upp vill faktiskt göra ett bra jobb. Men chefer stressar på, de vill att enheter ska gå ut från avdelningen oavsett om det är redo att gå dit eller inte. För kan de fakturera ut skiten ur avdelningen blir det bra cashflow och bra bonus. Sen att det står fullt av produkter som inte är försäljningsklara på en annan avdelning och kostar dem pengar verkar inte vara så noga, man kan ju alltid sparka lite anställda istället. Ett system designat runt ekonomi och inte efter verklig produktion.
Så tro mig, varenda en av er kommer sätta er på röven och arbetsvägra till slut. Helt enkelt för att hela systemet är absurt. Och givetvis kommer du samarbeta med andra för kan du inte förbättra verksamheten till något vettigt så vill du ju precis som cheferna sitta på röven och tjäna pengar.
Jag skulle säkert kunna bli en bra säljare på stan som tjatar hål i huvudet på folk tills de säger ja och skriver på för sitt tredje telefonabbonemang, jag har förmågan att övertyga. Men det är oförskämt helt enkelt, jag skulle inte kunna övertyga mig själv att min lön var så viktig att det motiverade detta bondfångeri. Och nog kan de snacka, de kvällar jag låg på samma hotell som dessa säljare brukade det trippa in lite finklädda brudar i finkläder vid 20-snåret med systemkassar i hand. Inget fel i det, men deras livsstil går ut på att förföra människor i alla dess former och övertyga.
Jag som säljare vill se vilka behov kunden har och sen efter det försöka sälja för att bäst matcha dessa behov. Jag har gjort det förut och jag gjorde det bra. Men när jag fick folk att spendera 8000kr istället för 3000 så tackade dem mig och kom tillbaka som trogna kunder istället för att skriva arga insändare. Jag tror på kundvård och kundrelationer. Men åker man från stad till stad så skiter man i dem som bor där. Telenors bästa säljare kör Volvo XC90, det står #1 och Telenor på hela jävla bilen så det är inte meningen att man ska missa det.
Så oavsett om man säljer eller producerar är idag alla verksamheter helt anala runt kalkylark à la excel och siffrorna i 50,000 kolumner.
Det är detta jag inte pallar med. Att stötta ett så omänskligt analt fixerande runt siffror. Att tjäna pengar är inte fel, men man ska göra rätt för sig och vara värd pengarna. Som det är nu kretsar det mest om vilka pengar du kan ta från människor eller företag och slippa få polisen på dig. Eller att du kommer undan med så mycket att du tycker det är värt att sitta i finkan några år och vänta in pengarna.
Var är mänskligheten? Var är stoltheten? Var är de riktiga jobben?
Som ni förstår så brukar platsförmedlare bli upprörda när jag öppnar käften, så jag har slutat och tycker synd om mig själv istället.
Men jag är bra på att samarbeta! Eller tänker jag annorlunda?
Vegitarians beware…
